Ola Skogäng

Till synes från ingenstans debuterade Ola Skogäng 2008 med Mumiens blod, det första albumet i serien om Theos ockulta kuriositeter.
Men i Olas bakgrund hittar man förutom serieskapandet arbeten som reklamtecknare, figurdesigner på en animerad tv-serie och guide på Åbergs museum.
Som serieskapare är han influerad av Frank Capra, Yves Chaland, Hergé, Mike Mignola, Steven Spielberg, Sting, Jacques Tardi, Tom Waits och – förstås – Jules Verne.

Bibliografi

Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod (2008)
Theos ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok (2010)

Korta episoder av serien om Theo har dessutom publicerats i Nemi.

- – -

Intervju med de svenska ockulta mysteriernas mästare

I serieskaparens ateljé tar vi tempen på Ola Skogäng som just är färdig efter en hård arbetsperiod med att färdigställa uppföljaren till 2008 års Mumiens Blod och tillika del två i bokserien om Theos ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok.




Hur känns det?

– Det känns bra, lite utarbetad, men stolt. Det blev en bra bok! Sedan är det självklart en läskig känsla att bli färdig och släppa iväg ens unge, som ju Theo på sätt och vis har blivit. Jag gör ju de här äventyren utifrån vad jag själv skulle vilja läsa, men naturligtvis så påverkar läsares och kritikers röster. Alla författare som påstår det motsatta måste vara galna eller bara sjukt självupptagna.




Hur gick tankegångarna kring uppföljaren?

– Storymässigt så var det ju en ganska ren uppföljare så jag visste ju från start vad som måste finnas med. Det som var problematiskt var att hitta en hotbild som med djup och inte bara var en ren, platt filmskurk utan uns av tankeverksamhet och lager. Sedan var det ju en sorts tröskel att ta sig över när det gäller publikens tankar. Mumiens blod gick över förväntan och ingen trodde väl att den här typen av berättelser hade en marknad i Sverige i dag. Men nu fick den ju lysande recensioner och många trevliga läsare, så på något sätt kändes det som att jag måste överträffa mig själv, göra ett bättre jobb. De tankarna byggde en spärr, en tröskel. Men när jag väl klättrat över den och insett att jag måste göra det som krävs för att berätta historien om Theos liv så kunde jag koncentrera mig på skrivandet och tecknandet igen. Jag lovar att det inte ska ta två år tills nästa bok kommer ut igen. (Skratt!)




Vad såg du som den stora utmaningen?

– Det var nog att göra en uppföljare som samtidigt känns som ett unikt äventyr som kan stå på sina egna ben. En del läsare kommer ju upptäcka Theo genom den här boken och inte genom Mumiens blod, så den måste ju vara lätt att komma in i även för nya läsare. Och så har jag ju utvecklats sedan den första boken. Alla korta berättelser som jag gjorde för Nemi-tidningen tvingade mig till att producera i ett högre tempo och berätta i ett kortare format vilket jag tror utvecklade min berättarteknik. Jag fick även chansen att experimentera bildmässigt med karaktärer och miljöer. Just bildmässigt gick funderingarna in i det sista kring om jag medvetet skulle lägga mig på en enklare nivå i stil med Mumiens blod, eller om jag skulle tillämpa vad jag lärt mig genom korthistorierna. Jag landade någonstans åt det senare.




Vad tror du det ständigt stigande antalet Theo-fans förväntar sig av sin hjälte?

– Det där är en svår fråga! Just den frågan byggde ju den där tröskeln som jag var tvungen att ta mig över. Jag frågade många läsare vad de vill se mer av i en uppföljare och fick många bra svar som jag började bygga mitt första utkast kring. Sedan var det plötsligt en läsare som på frågan vad hon förväntade sig av nästa bok svarade: ”Jag förväntar mig att du gör det oväntade.” Det svaret fick mig faktiskt att med ett pladask landa på andra sidan tröskeln. Det första jag gjorde var att slänga det första utkastet och börja från noll. Så den här boken har några verkligt stora vändningar som egentligen skulle ha kommit i bok 8, men plötsligt passade allt ihop. Pusslet föll på plats!





På väggen bredvid ritbordet pusslade Ola Skogäng ihop berättelsen De ockulta sidornas bok.




Du har grävt fram väldigt mycket ockultism ur den verkliga myllan. Hur viktigt är det för dig att berättelserna har någon form av avtryck i verkligheten?

– Det är väldigt viktigt. Det finns så mycket att grunda en berättelse i att det känns fånigt att inte använda sig av det. Sen är jag väldigt nyfiken och älskar att lära mig nya saker, så just researchen är för mig det mest lustfyllda i hela processen. Jag önskar att jag hunnit göra fler studiebesök inför den här boken, men nästa bok i serien kommer kräva så otroligt mycket kostsam efterforskning att jag faktiskt var tvungen att spara lite av krutet till den boken. Men visst, även den här boken är fylld av historiska och ockulta godbitar!




Den första boken släpps i tre delar i den franskspråkiga världen, vilket ju räknas som den förnämsta marknaden för klara-linjen-manéret och serier i allmänhet. Vad tänker du om den internationella lanseringen?

– Det känns fantastiskt kul! Det var verkligen inget jag räknade med när jag var en liten grabb i Fjärdhundra som växte upp på Stålmannen och Läderlappen. Ärligt talat så är det lite overkligt. Förhandlingarna för en spansk version är i full gång, ja jösses! Min lilla Theo. Jag tror att det kommer kännas mer verkligt om ett par veckor när jag väl har den franska utgåvan i bokhyllan.




Förra året fick du Svenska Serieakademins Adamson-statyett efter bara en publicerad bok. Vad betyder det?

– Det är ett jätteerkännande! Otroligt roligt! Lasse Åberg ringde mig en kväll och efter att ha småpratat lite en stund om museet och Stig-Helmer så säger han plötsligt: ”Sture hälsar att du måste inställa dig till bokmässan för att ta emot Adamsonstatyetten.” Jag blev lite ställd, men glad. Vi babblade vidare en stund och efteråt fortsatte jag jobba som inget hänt. Men ju närmare bokmässan kom desto mer fundersam blev jag. Adamsonstatyetten! Stan Lee och Alan Moore har ju fått den, vad fanken har jag gjort för att få den? Jag ringde upp Lasse och frågade om det verkligen var sant. Det blev tyst en stund i Lasses ände av luren. Sedan hörde jag hans bekanta, lugna och stadiga röst på ett torrt sätt spä på min ångest med orden: ”Nej Ola, jag skojade bara.” I det ögonblicket gick det upp för mig att allt var ett missförstånd. Men när han genast tillade: ”Jag lovar, du får statyetten, det är inget skämt.” Där någonstans är jag fortfarande. Statyetten står där hemma, men den är nog bara på besök … för inte kan det väl vara sant?




Hur ser fortsättningen ut? När kan vi räkna med fler ockulta berättelser om Theo?

– Jag kommer inte sluta så länge läsarna låter mig fortsätta. Jag har en story som jag vill berätta där jag vet slutet på allt, sen om det tar mig fem eller tjugo böcker att berätta den, det är upp till läsarna. Helt klart är att Theos universum är snudd på gränslöst och jag kan berätta nästan vad jag vill. Tanken är att jag i fortsättningen ska klara av att släppa 1-2 böcker per år. Nästa bok kommer att ta Theo utanför landets gränser och kommer, som jag sa tidigare, kräva massor av research. Jag trodde häromdagen när jag var klar med ”De förlorade sidornas bok” att jag skulle vilja ta en paus på några veckor från Theo, men i går började jag skriva på nästa äventyr! Så jag är djupt nere i Theo-träsket just nu. Jag lovar, två år mellan äventyren är helt vansinnigt!

Jag har dock två i berättelser som inte passar i Theos värld som jag någon gång hoppas få möjligheten att berätta. Men som det är nu trivs jag fabulöst bra i Theos sällskap.







På en dörr i ateljén sitter en griffeltavla med anteckningar som avslöjar idéer till Theos kommande äventyr.